2 6 opacity
  • Slideshow
  • Slideshow

SEA´s verksamhet

Information om verksamheten
Stiftelsens bildande och verksamhet

Stiftelsen bildades den 3 november 1994, till följd av M/S Estonias förlisning den 28 september 1994.

Den 27 september 1994 lämnade bil- och passagerarfärjan M/S Estonia Tallins hamn i Estland med destination Stockholm i Sverige. Ombord fanns enligt rederiet 830 passagerare och 159 besättningsmän. Det har aldrig gått att fastställa exakt hur många passagerare och besättningsmän som fanns ombord vid avfärden. Klockan 23.40 svensk tid hördes kraftiga smällar från fartygets förskepp. Strax efter midnatt anropade maskinrummet bryggan och meddelade att vatten rann in på däcket under bildäck. Fartyget fick kraftig slagsida, klockan 00.22 sände M/S Estonia ut första ”May Day”-meddelandet. Klockan 00.32 bröts strömmen ombord, radion tystnade och fartyget sjönk till botten. 137 personer överlevde katastrofen, av dessa var 51 svenskar. 852 personer omkom, varav 94 bärgades från havsytan. 757 personer, varav 461 svenskar, saknas fortfarande efter katastrofen. En omkommen, svensk medborgare, har officiellt rapporterats återfunnen under 1996. Därefter har inga kroppar återfunnits. Sammanfattning; 552 svenska medborgare reste med Estonia, 51 räddades, 40 har identifierats döda och 461 saknas.

Direkt efter katastrofen meddelade dåvarande statsministern Carl Bildt och tillträdande statsministern Ingvar Carlsson att samtliga åtgärder som stod till buds skulle vidtagas för att bärga de omkomna. Den 15 december 1994 beslutade regeringen, på förslag av kommunikationsminister Ines Uusmann, att M/S Estonia inte skulle bärgas och att inga åtgärder för att ta upp de omkomna skulle vidtagas.

Stiftelsen har sedan instiftandet konsekvent arbetat för att offren, de som kan återfinnas, skall omhändertas och återföras till en värdig begravning i sitt hemland.  Stiftelsen stödde arbetet som bedrevs av föreningen Arbetsgruppen för utredning av M/S Estonias förlisning, AgnEf.

Stiftelsen har anslutna medlemmar från Sverige, Finland, Estland, Lettland och England. Huvuddelen av ca 280  familjer är svenska. Verksamhetens kostnader belastar inte de anslutna.

Den 12 november 1998 överlämnade Analysgruppen, under ledning av Peter Örn, den första rapporten till statsrådet Mona Sahlin innehållande följande rekommendation; Ansträngningar bör göras för att omhänderta och identifiera omkomna som finns inuti eller utanför Estonia. Målet bör vara att de döda under värdiga former skall kunna omhändertagas och begravas på det sätt de anhöriga finner lämpligt. Slutrapporten, SOU 1998:132, är en bekräftelse av att stiftelsens hållning varit berättigad liksom de krav som framförts under åren. Analysgruppen är den enda myndighet som på ett hedervärt och oberoende sätt lyssnat till och erkänt de anhörigas och överlevandes rätt till deltagande i handläggningen av följderna av Estonia katastrofen.

Den 11 februari 1999 beslutade regeringen att göra om misstaget från 1994; Regeringen står fast vid sitt beslut den 15 december 1994 att M/S Estonia inte skall bärgas, att några åtgärder för att ta upp de omkomna inte skall vidtas samt att platsen där fartyget förliste skall betraktas som gravplats. Vidare beslutades att arbetet med övertäckningen av fartyget, som avbröts genom regeringens beslut den 19 juni 1996, inte skall återupptas. Stiftelsen anser att beslutet, att inte omhänderta offren, är lika felaktigt som hösten 1994 och har beslutat att fortsätta stödja de hundratals familjer som inte kan acceptera regeringens ställningstagande. Arbetet med att få till stånd ett omhändertagande av de omkomna går därför vidare. Den officiella ursäkt som regeringen framförde, för att man agerade felaktigt och inte omhändertog de omkomna direkt efter olyckan, förlorar i värde eftersom det nya beslutet återigen bortser från de långsiktiga konsekvenserna.

En viktig del av stiftelsens verksamhet är att verka för att orsakerna till katastrofen utreds grundligt och att säkerheten väsentligen förbättras för framtida färjepassagerare. Haverikommissionens arbete som slutredovisades i december 1997 möter allt större kritik från sjöfartsexpertis, bl a med krav från ITF och NTF riktat till svenska, finska och estniska regeringen om en ny haveriutredning. Eftersom samma begäran entydigt framförts från anhöriga och överlevande, kommer stiftelsen att verka för att kravet på en ny Internationell oberoende utredning uppfylls. Arbetet blir särskilt viktigt eftersom regeringens tidigare beslut kan ha påverkats av Estlands roll som delägare i fartyget och rädslan att en seriös haveriutredning utpekar rederiet, ägt av estniska staten, som ansvarig.

I beslut meddelat 2002-02-06 avvisade Högsta Domstolen prövningstillstånd avseende stämningsansökan i ansvarsfrågan mot rederiet och närstående företag, bl a Nordström & Thulin AB. Ytterligare en framgång för de krafter som vill mörklägga orsaken till förlisningen.

Den 28 september 2004 hedrades offren på tioårsdagen av M/S Estonias förlisning genom minnesceremonier runt om i landet. Stiftelsen anordnade lokala minneshögtider samt en manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm som avslutades med en minnesmarsch anförd av Borlänge Skolors Musikkår, från Norrmalmstorg till minnesmärket vid Galärkyrkogården på Djurgården.

I samband med tioårsdagen visades en dokumentär av Sveriges Television, Uppdrag Granskning, som resulterade i att en tulltjänsteman trädde fram och avslöjade att svenska försvaret smugglat militär utrustning på M/S Estonia före förlisningen i september 1994. Regeringen tillsatte en utredning som i januari 2005 bekräftade transporterna men samtidigt förringade betydelsen av smugglingen så att nya misstankar om mörkläggning uppstått. Efter flodvågskatastrofen i Sydostasien på annandag jul 2004 har frågan om kroppars omhändertagande aktualiserats vilket ger stöd åt Stiftelsens huvudkrav på bärgning av offren från M/S Estonia. Efter avslutat uppdrag i Thailand har kraven från anhöriga på svenska myndigheter, att omhänderta offren på M/S Estonia, stärkts.

Många krafter arbetar för att få klarhet i M/S Estonias förlisning och statens hantering av frågan. Rapporter under 2007 från estniska undersökningskommittéer, JK:s utredning och undersökningen av videoband av Statens Kriminaltekniska Laboratorium har inte resulterat i några åtgärder från svenska staten trots att många oklarheter återstår att förklara. Forskningsuppdraget till VINNOVA att analysera sjunkförloppet har rapporterats under 2008 med ett konstaterande att man inte med säkerhet kan fastställa vad som hände vid förlisningen utan att nya undersökningar av vraket genomförs. Vi kommer att verka för att katastrofen får ett slut genom att sanningen om förlisningen presenteras och ett omhändertagande av omkomna genomförs.

Under 2009 genomfördes olika aktiviteter i samband med 15-årsdagen av förlisningen. Estoniagruppen i Sveriges riksdag gav, i samarbete med SEA, FAE och AgnEf, ut en bok med titeln Estonias Fyra Gåtor som följdes upp med ett seminarium i Stockholm på 15-årsdagen. Slutsatsen från seminariet bekräftade tidigare konstateranden om att man behöver ytterligare teknisk information från vraket för att med säkerhet kunna veta varför Estonia förliste. Ett antal minnesstunder hölls runt om i landet den 28 september och SEA genomförde en manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm samt gav ut ett specialnummer av SEA INFO med titeln När-Vem-Vad, en mycket komplett uppslagsbok över händelser i spåren av Estoniakatastrofen.

I ett brev till Riksdagens ledamöter i december 2011 begärde SEA att, i ett första steg mot sanningen om Estonia, M/S Estonias hela skrov skall inspekteras och detaljerat dokumenteras allt enligt den rekommendation som svenska och internationella forskare lämnade i VINNOVA:s forskningsstudie, SSPA Research Report No 134, 2008.

Trots omfattande arbetsinsatser av framstående experter, under åratal av utredande, kvarstår fortfarande en ovisshet huruvida skada på fartygets undervattensskrov haft någon betydelse för förlisningen. I syfte att få ett klargörande i det ansökte SEA, sommaren 2013, om ett tillfälligt dyktillstånd för en utvändig besiktning av Estonias vrak. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, svarade i en skrivelse 2013-07-23, dnr 2103-3085, att ingen svensk myndighet, med hänvisning till lagen om gravfrid, har befogenhet att fatta beslut i frågor om tillstånd för dykning vid Estonias vrak.

Under 2014 har företrädare för Stiftelsen fortsatt att samarbeta med E-gruppen som är en mötesplats för riksdagsledamöter och andra intresserade, sammankallande är Henrik Järrel. Genom olika aktiviteter under 2014 kommer SEA att belysa oklarheter kring katastrofen och hedra minnet av de omkomna kring 20-årsdagen 2014-09-28.

Styrelsens sammansättning

Ordinarie Styrelseledamöter

Lennart Berglund, Säter, ordförande och verkställande ledamot, Bertil Calamnius, Hudiksvall, Göran Claesson, Frövi, Lasse Johnsen, Uppsala, Odd Lundkvist, Strängnäs, Lennart Nord, Lidingö och Ville Torsti, Skövde.

Styrelsesuppleanter

Monica Köpsén, Vilhelmina och Örjan Norlin, Dalarö.

Finansiering av verksamheten

Stiftelsens verksamhet har under året finansierats genom donationer. Stiftelsen har tacksamt emottagit ekonomisk hjälp från medlemmar, allmänheten och företag.

Framåtblick

Under 2003 påbörjades projektet Omstart 2003 som syftar till att orsakerna till M/S Estonias förlisning skall klarläggas och att offren, så långt är möjligt, skall omhändertas. Stiftelsens avser att under de närmaste åren intensifiera arbetet med Omstart 2003 i syfte att avslöja orsakerna till myndigheternas klandervärda hantering av Estoniakatastrofen och misslyckanden i att finna en långsiktigt hållbar lösning där mänskliga värden sätts i främsta rummet. Vi kommer att arbeta för att SPF:s informationsbank Estoniasamlingen blir Estoniasanningen. Upplösningen av mörkläggningen kring den nerskjutna DC 3:an och bärgningen av flygplanskroppen har visat på vikten av att de anhöriga får bekräftelse på vad som inträffat.

Uppgifterna om att M/S Estonia använts för transport av militär elektronik, något som svenska regeringens utredare bekräftar, har resulterat i att statsåklagaren i Estland fått i uppdrag att utreda omständigheterna omkring förlisningen. Hans rapport har i sin tur lett till att justitieministern i Estland offentligt uttalat att den gemensamma haverikommissionen JAIC bör sammankallas för att svara på frågor. SEA anser att en passagerarfärja som används för militära transporter blir ett militärt mål och att det därigenom kan finnas en koppling till förlisningen. Kravet på en ny oberoende utredning kvarstår.

Under 2007 har flodvågskatastrofen i Thailand avslutats efter omfattande insatser av svenska rättsläkare och andra myndigheter vilket resulterat i att mer än 98% av 543 saknade svenskar har kunnat återföras till hemlandet för begravning. Kravet på att offren efter Estoniakatastrofen omhändertas, på motsvarande sätt, kvarstår.

Under arbetet med att hedra minnet av de omkomna från M/S Estonia på 20-årsdagen kommer olika idéer, om hur vi skall arbeta i framtiden för att få klarhet i katastrofen och dess följder, att prövas. SEA kommer att samarbeta med alla som är intresserade av att fortsätta finna svaren på de gåtor som omgärdar förlisningen, både tekniskt och politiskt. Vad är det som skrämmer så många initierade maktföreträdare till tystnad och systematiskt manipulerande för att dölja vad som egentligen hände den 28 september 1994 och därefter?

SVERIGES REGERING UPPMANAS TA LÄRDOM AV TIDIGARE MISSTAG

BÄRGA ESTONIA NU OCH INTE OM 50 ÅR!